Jonas berättelse om förlossningen - min plats på första bänk när Elsa föddes
Vi hade ju båda sett framemot och hoppats på att den 27 juni var ett ganska exakt datum. Vi visste ju att de flesta INTE föder på den dagen, men ändå, varför skulle det inte kunna vara perfekt för oss, de andra kanske gör fel.
Men när kvällen kom så tänkte vi att vi får väl testa ett igångkörningstrick. Champagne. Sagt och gjort jag knallade iväg på lunchrasten och köpte en ½ flaska Pol Roger Champagne (varför det inte skulle funka med vanligt mousserande vin för en 1/4 av priset övergår mitt förstånd, men vad vet väl jag).
På kvällen satt vi på balkongen och såg alla ballongerna som flög över vårt hustak och hade en underbar kväll. Det var vår näst sista kväll hemma som dinkys (double income no kids). Men det visste vi inte då. När vi la oss den kvällen trodde vi nog att det skulle dröja en vecka till.
02.30 på morgonen till lördagen den 28 juni väckte Caroline mig och sa att nåt hade börjat att ske, för hon blödde. Det tog nog inte mer än 1 sekund så var jag klarvaken. Ni som känner mig vet att det är ganska kort tid på morgonen för mig...
Ja, vad gör man, vi ringde till Danderyds sjukhus och de sa att nu skulle vi vänta hemma. -Varför då, kan inte vi få vara inne på förlossningen? Varför skall vi vänta, vi har ju för sjutton gubbar väntat i nio månader, nu får det väl räcka!! Men Caroline tog det med ro. Hon gick och la sig.
Själv kunde jag inte sova utan satte mig att surfa på min dator och jobbade lite, synd att man inte har övertidsersättning!! Undrar vad man hade fått ut för 4 timmar nattetid på helgen. Vid 05.00 satte värkarna igång på Caroline. Nu satte ett ganska långt, oregelbundet värkarbete igång. Ibland hade Caroline värkar med tre minuters mellanrum. Ibland höll det upp en timme. Vi promenerade till Odenplan och hem igen.
Morgonen därpå var ungefär som tidigare. Vi tog det lugnt och värkarna kom och gick, ofta, sällan, tätt, inte så tätt. När jag frågade Caroline ungefär hur det känns att ha värkar sa hon att det påminde om mensvärk. Ja, det är klart, som mensvärk, då vet jag ju!
På eftermiddagen blev Caroline lite orolig och undrade varför inte hon känt av bebisen i magen och ringde till Danderyd. Där fick hon lite tips om hur man kan väcka barnet genom att rucka på magen, dricka iskallt vatten. Inget hjälpte. Helt plötsligt blev vi, och framför allt Caroline, livrädda. Vi satte oss i bilen och åkte upp till förlossningen, våra väskor var med i bilen. Det skulle visa sig att det var tur.
När vi kom in på förlossningen så tog alla de snälla tjejerna hand om oss. Ja, det jobbar visst en kille där, men honom såg vi inte röken av. 1 av 90. Snacka om att jämställdheten inte kommit superlångt inom föda barn området. Jaja, nu snöade jag in på nåt inte är så viktigt just nu. Hursomhelst så fick Caroline massa elektroder på sig och man kollade att bebisen levde (det gjorde den) och hur Carolines värkar var. De var också bra. Ett Ultraljud för att se att bebisen hade fostervatten gjordes och det var med bra. Det innebar att vattnet inte hade gått. Läkaren var på vippen att skicka hem oss igen, men så insisterade vi på att hon skulle kolla lite mer noggrant, den naturliga vägen, bortom maskiner och elektroder.
Då visade det sig att alla maskiner till trots så var det så att Carolines värkarbete hade fungerat ganska väl. Öppen ganska rejält och vips, vi fick stanna kvar! Jippi!!
Nu fick vi komma in till förlossningsrummet och där visade de oss hur lustgas funkar och kopplade på en CTG-apparat, en sådan som de hade använt tidigare i undersökningsrummet.
Barnmorskan Eva kom in och såg till att vattnet gick och nu började värkarna komma mer regelbundet. Vid 23 tiden på kvällen, nu hade vi varit där sedan 16.30 och tiden hade flugit iväg. Caroline har ju en hög smärttröskel och gnäller inte i onödan. Men man såg på henne när värkarna satte in att hon gick bort i en annan värld för att återvända tillbaka till mig i förlossningsrummet. Jag är helt förstummad av hennes förmåga till att hantera smärta. Otroligt!
I alla fall, vid 23 tiden på kvällen kom doktor Sofia in och tittade till oss och sa att det kan bli så att vi får göra kejsarsnitt då bebisen satt på ett sätt som gjorde det lite svårt att ta sig ut, lite snett med huvudet helt enkelt. Ingen fara för bebisen men det kommer att ta tid. vid 00 tiden fick Caroline en ryggbedövning, en s k epiduralbedövning. Den tog bort smärtan och ersatte värkarna med tryck istället. Jag såg på henne att hon tyckte det var underbart. Under natten öppnade sig Caroline mer och mer och vid 04.55 kom doktorn in för sista gången och sa att Carolines öppningsarbete går bra men bebisens huvud sitter så att det går för långsamt. Då hade vi ett gemensamt rådslag och bestämde oss för kejsarsnitt. Vi gick iväg till operationssalen och Caroline förbereddes, bedövades, man hällde i mer av samma bedövningsmedel så att hon var lokalbedövad i undre delen av kroppen.
Jag satt vid Carolines huvud och höll hennes hand och försökte hålla tillbaka mina tårar. Operationer är ju alltid omtumlande, man är ju inte med om det så ofta. När vår lille skruttis kom ut så lade de henne framför oss så att vi fick ge henne varsin puss. Sedan la de henne på Carolines bröst. Efter det så gjorde barnmorskan lite tester på bebisen och så fick jag hålla henne. Vi tog lite kort inne i operationssalen och sedan skulle vi gå iväg till förlossningeF. först tänkte jag att jag inte skulle våga bära henne till förlossningen. Jag ändrade mig. Jag kanske skulle ta det här ansvaret direkt, eller hur?!?! Likadant när vi var inne på förlossningen och barnmorskan Tarja skulle kolla lite mer och ge henne en spruta. Då fick jag för mig att jag inte ville se. Men varför inte då? Ja, allt var kanske inte helt logiskt, man hade ju varit spänd, vaken i 24 timmar och det var ju en stor lättnad att hon äntligen var ute, men till slut bestämde jag mig.
Jag har blivit pappa, jag skall ta ansvar, det här är min dotter och jag skall vara den som tar hand om henne. Jag och hennes mor. Vilka annars?
Efter det fick jag ta på henne en blöja och lite kläder som vi hade tagit med. Tjejerna på förlossningen hade varit så snälla och gjort en frukost till mig. Jag kunde inte äta. Jag hade precis lagt ner vår lille skruttis i en genomskinlig plastbalja, hennes första säng och det sista jag tänkte på var att äta. Jag ville hålla mitt barn, krama det tala om för henne att jag älskade henne av hela mitt hjärta. Jag visste inte mycket just då men en sak visste jag. Livet kommer inte att bli sig likt.
Jag och barnmorskan gick bort till uppvaket för att träffa Caroline. Skruttis fick snutta på Carolines bröst och lukta på sin mamma. Jag hade känt mig gråtmild sedan hon föddes och svalt en och annan snyftning. Efter ett par timmar kom jag på att jag måste lätta lite på trycket och väl därinne på toaletten, helt för mig själv kom tårarna. Att bli far är stort, det går inte att förklara för någon som inte har blivit det. Det kan bara upplevas.
Jonas, en vecka efter att Elsa föddes